BLOD
Jag stannar tvärt när jag kommer fram till stupet. Avståndet ner är tio, tolv meter, och enda utvägen.
Den söker.
Jag är helt slut efter timmar av flykt genom skogens snår. Hallonris som ristat mina bara ben blodiga, sidorörelser som fört mig in bland björnbärsris som spätt på de redan uppfläkta såren med fler revor och sår. Flåset i nacken av det som jagar mig, men som jag inte riktigt vet vad det är för något.
Söker.
Klippavsatsen jag befinner mig på är smal, bara någon meter bred och det finns ingen annanstans att ta vägen, förutom ner. Kylan från berget i dager letar sig in i mina bara fötter och får min kropp att skälva. Att vända om finns inte på kartan, och från skogen bakom mig hör jag, känner jag, förnimmer jag varelsen som tvingat mig hit.
Den fortsätter söka.
Jag har aldrig någonsin sett den, men den finns där, det är jag helt säker på. Den fick vad den var ute efter när den stötte på vår vän William, då för 15 år sedan. Kanske är det så att han är den enda människan som faktiskt sett den. När vi hittade William var hans stackars kropp tömd på blod, och det var också då som jakten på oss andra tog fart.
En bit ut, nedanför stupet ser jag dammen. Den är precis så som jag kommer ihåg den: blå och djup i mitten, dy på den ena sidan, och på andra sidan vassa stenar som bara väntar på att få sig ett skrovmål. Det som jagar mig har fått mig att gå på samma dumma bluff som en gång tidigare, och jag hoppas på att även denna gång kunna fly ifrån den, så som jag lyckades med då. Femton år har förflutit sedan jag stod här tillsammans med Anton, Emil och Sara.
Sara hoppade först. Hon träffade mitten av dammen och överlevde. För Emil och Anton gick det inte lika väl. Emil träffade en av de stora stenarna till höger och har suttit i rullstol sedan dess. Anton landade i dyn, och drunknade. Jag kastade mig ner från stupet sist av oss, och eftersom jag berättar detta för er så vet ni redan hur det gick för mig.
När jag kom upp från dammens djup, efter hoppet från klippavsatsen, var det full kalabalik. Emil skrek av smärta samtidigt som Sara försökte dra upp Anton. Hon fick tag om hans händer, men han var som fastgjuten i dammens dyiga botten. Jag hade fullt sjå med att få upp Emil till dammens strandkant.
Vi var bara 15 år.
Med hjälp av adrenalinet i min kropp lyckades jag till slut få upp Emil från dammen och när jag därefter tog mig tillbaka för att hjälpa Sara med Anton var det redan för sent. Efteråt, när jag, Sara och Emil låg i gräset som omgärdade dammen, tittade vi upp mot stupets topp och väntade på att få se den titta fram. Men vi visste alla tre, att den inte skulle visa sig. För det gör den bara när den är helt säker på att få smaka på
blod.
Det var då, då när jag hade jag mina vänner vid min sida, men nu står jag här vid stupets brant helt allena. Nu har jag bara mig själv att förlita mig till och jag har bestämt mig för att vänta med att hoppa tills den är riktigt nära. Av någon outgrundlig anledning vill jag veta hur den ser ut, få en bild av det som tog mina vänners liv. Veta vad det är jag söker för att hämnas! Frågan är bara hur nära jag vågar låta den komma mig, innan jag tar språnget ner till räddningen.
För inte kan den väl komma efter mig ...